Umeå?

Jag lagar pizza och läser texter som kan användas som scenskoleprov. Men pizza är alltid goda och roligare när man är med nån, såklart. Men alla jobbar eller pluggar eller ska flytta eller nått annat. Varför känner man sig så jävla ensam när man är arbetslös? Man tillhör liksom ingenting längre. Jag tror att alla människor behöver tillhöra något och vara beroende av nån och ha folk som är beroende av dig.

Jag är inte så deppig som det låter. Och jag har världens finaste människa kvar i Umeå, verkligen, så tolka mig inte fel. Det är bara väldigt lätt att börja tänka på allt och alla när man bara går hela dagarna. Och höstvädret hjälper inte humöret.

Och plötsligt är man yngst igen. Hela livet har man velat bli större tills man började gymnasiet och var de älsta. Sen börjar man 3an och alla är yngre och man vet bäst och över en sommar är man yngst igen. var jag är tar vägen så kommer folk vara lika gamla eller äldre. Galet härlig känsla, men lite obehagligt också. haha

Ikväll vill jag se The Dark Knight på bio med Linus, men min ekonomi vill annat. Får se om det blir nått av.